Full rulle nu inför bröllopet, saker som ska fixas, präst som ska träffas mm. men det är med glädje vi gör det. Snart är det ju dags men än så länge är jag inte nervös...kan väl kalla detta uppladdningsvecka :)
Ska man kanske kolhydratladda? Det kan i och för sig vara snöpligt om det inte går att knäppa smokingbyxorna hehe.
Dagarna har varit träning - intervaller på bana (antal varv) 1-2-3-3-2-1 med upp + nedjogg. Terräng i Hellas 11km och imorgon blir det väl minst 7 km i Ursvik på lunchen innan SEMESTERN :)
Ser ut som det kan bli en del löpning i helgen om det hinns mellan bröllopsfix och annat!
Jag har helt missat att lägga upp bilder från Swiss men det kommer, precis som mitt klagomål hos AirBerlin om att våra väskor försvann dröjer även mina bilder.
Nu ska jag iväg, torsdagen lider mot sitt slut innan kvällen blir mer fix, kanske en snabb senare om det inte blir för sent innan vi är hemma igen.
torsdag 8 augusti 2013
Hektiska dagar
Det jobb, springa, jobb, möte, hem och fixa bröllopsgrejs med Mickis, sova, jobb, träna, jobb träna, hem...ja och så fortsätter det lite :)
Fin helg även om jag var lite slö på söndagen.
Men det är positivt, jag trivs när det är mycket att göra så just nu rullar dagarna på och jag hittar lugnet när jag springer.
Förra fredagen blev det Ursvik Extreme, 15km med en kollega, en före detta kollega och en blivande kollega. Vi höll ihop fram till ca10 km, där bestämde sig jag och min kollega att vi skulle satsa på 80 min, klockan passerade precis 55 min på 10 km så de sista 5 under 5min fart.
Men då vi båda hade rätt sega ben så var det inte med lätthet vi satte av. Han drog ifrån mig och hade som mest en 20 - 30 meters lucka men i ett nedförslut fick jag fart under sulorna och susade förbi. Jag kom in på 79 min 55 sek, alltså OCEANER av tid kvar!
Men då vi båda hade rätt sega ben så var det inte med lätthet vi satte av. Han drog ifrån mig och hade som mest en 20 - 30 meters lucka men i ett nedförslut fick jag fart under sulorna och susade förbi. Jag kom in på 79 min 55 sek, alltså OCEANER av tid kvar!
Han kom in ca 40 sek efter och rätt förvånad över min extra energi vid 12 km.
Våra andra vänner kom in några minuter senare och det visade sig att de hade sprungit fel eftersom de dragit om banan sedan sist. Surt men samtidigt fick de njuta lite extra av Ursvik!
På fredag eftermiddag paddlade jag och Mickis ut förbi Dalarö till Gunnarsholmen där vi slog läger över natten och grillade lite korv i solnedgången. Himla mysigt och jag gillar att sova i tält så jag var nöjd hehe
Lördagmorgon blev det bad och frukost innan vi paddlade hem våra 13.5 km igen. Väl framme vid bryggan blev det ännu mer bad och även gosande med Nils.
På kvällen bar det av till Boule Bar där en kompis hade 30 årsfest. Vi körde en turnering följt av en god, trevlig middag och utgång. Kvällen blev till natt och mycket dansande!
Söndagen blev lite vilodag med promenad på kvällen och en onyttig middag.
Fin helg även om jag var lite slö på söndagen.
fredag 2 augusti 2013
Swissalpine K42
Vaknade på morgonen efter att ha sovit gott, kände att jag trots det var lite seg, gick upp och duschade och började dra på mig lite kläder. Efter att båda hade irrat runt och hittat vad vi skulle gick vi ner till frukosten och åt.
Jag fick i mig yoghurt med coco pops, mackor, korv, en potatisbulle, bacon och lite juice samt vatten innan min mage sa stopp. Det kändes bra att ha lite mat i sig eftersom det skulle bli en lång dag. Uppe på rummet fixade jag till allt och därefter gick vi mot tåget. Tidtabellen sa att vi hade bråttom men när vi kom fram så fick vi vänta 10 minuter innan tåget gled in och tog ombord alla löpare.
Robin skulle starta senare så han var kvar i Davos och laddade inför sin tävling, jag satte mig på golvet i cykelvagnen med ett gäng löpare då alla platser var upptagna. Efter ca 20 min hörde folk applådera och tittade ut. K78 löpare sprang/joggade förbi längs rälsen och vinkade och fotade, vi vinkade tillbaka och fotade också.
Tankarna om att det vore en häftig känsla att springa längs med den fina vägen vore kul försvann efter några minuter när jag gick in i min tävlingsbubbla igen. Själva resan tog ca 60 minuter och när vi kom ut från tåget i Bergün gassade solen och klockan var bara kvart i tio.
Jag vandrade upp mot starten, ja det var uppför dit med, när jag hörde applåder och speakern höja rösten, det var ledarna i K78 som hade kommit till Bergün, nu hade de sprungit ca 35km redan och efter Bergün börjar de jobbiga stigningarna, från staden springer K78 och K42 samma sträcka.
Först kom en Nya Zeelandare springandes och efter 30 sekunder kom han, Joooonas Buud "Böd" (enligt speakern)!! Med lätta steg sprang han fick många hejarop, bland annat från mig.
45 minuter till start disponerades med ett snabbt toabesök då jag hade druckit massor hela morgonen. Uppvärmning inklusive löpskolning blev det också fast en kortare variant då jag inte ville vara i solen alltför länge.
Jag satte mig i skuggan och de sista 15 min kändes väldigt långa! Men snart kom den obligatoriska signaturmusiken igång och det blev nedräkning från 10, 9.....5, 4, 3, 2, 1 PANG. Vi var iväg, efter 6 månaders väntan började jag nu trava iväg på en väg i Alperna, en blandad känsla av glädje och oro för värmen och alla höjdmeter.
Redan de första 5 km var lite backiga, de påminde om 5km i Ursvik. Bra uppvärmning helt enkelt och jag hittade en bra rygg att springa efter en bit till. Jag sprang nästan ända fram till 9.4km, det blev lite trippande och en del gång uppför, efter "prologen" på 5km så började stigningen, inte så brant men en seg lång serpentinväg.
Det kändes ändå bra men vid första kontrollen hade temperaturen stigit ytterligare och solen gassade. Jag tog några tvättsvampar och tryckte över huvudet, drack lite vatten och iväg. Så fort jag kunde så sprang jag och blev det för brant körde jag powerwalk, tips jag fått från Miranda och Daniel, TACK :)
Vid 15km så blev vägen till stig och brantare uppför än innan, nu kom "händerpåknä" taktiken in bitvis och jag flåsade som aldrig förr. Det var klart jobbigt eftersom det var lång tid innan man fick "vila" på en platt bit men det värsta var värmen. Jag öste vatten över mig vid vätskestationerna, åt lite banan och drack vatten, buljong och cola.
När man kom upp på högre höjder, start i Bergün på ca 1380möh och högsta punkt ca 2750möh, så blir det lite svalare vilket var väldigt skönt. Även en sval bris kom in och jag blev piggare. När 2h 40min (18.5km) hade gått var jag vid Keschhütte som var första alptoppen att ta sig över. När jag kom upp ropades mitt namn ut ur högtalarna och "Go Sweden". Jag tog några foton och filmade lite under tiden, joggade vidare efter några minuter mot banans högsta punkt Sertigpass
Nu var det första nedförslöpningen sedan 4.5km och det visar sig ju vara lite av min starkare sida. Här var jag på 268 plats men började sakta men säkert passera folk nedför. Jag tackade varje löpare jag fick passera på den smala stenstigen nedåt, minsta snesteg skulle det göra ont, antagligen vara sluttävlat då det var sten överallt och det var lätt att glida. "Your'e brave to run down so fast" skrek en tjej bakom mig och "good work man, keep running". När jag hade kommit ner i svackan mellan topparna så filmade jag lite igen och joggade på framåt. Även här uppe på topparna var det publik som hejade fram alla löpare. "Hopp hopp, super David" var det vanligaste ropen, namnet stod ju på nummerlappen och det gav mycket positiv energi.
Vid en vätskestation fick jag höra att nu var det 200 höjdmeter kvar till Sertigpass, sedan nedför igen. Det var bara att jogga vidare tills branten blev till brantare och brantast då jag gick och gick men jag tog mig allt upp! Jag var högst uppe och hade väl avverkat mer än halva loppet. Nu hade jag "sprungit" ca 23.5km.
En svensk tjej hade skrikit "Studenterna, kämpa på" medan hon gått förbi mig uppför, "du kommer ikapp nedför igen, uppför är min starka sida".
Sagt och gjort sprang jag förbi henne nedför, önskade henne lycka till i fortsättningen och trampade på nedför.
Fick kilometer tider ner mot 4.23 min/km vilket är rätt fint att få efter så mycket uppför i benen. Även på platten gick det bra och jag kände mig rätt så ok ända till Sertig Dörfli som kommer efter ca 31 km. En nackdel att komma ned i dalen var att värmen kommit tillbaka i sitt max och vinden hade avtagit.
Nu började det kännas riktigt tungt och när någon sa "nu är det 15km kvar" så blev jag mer trött. Jag hade hört av en kollega som startade i 11.30 gruppen att de skulle lagt på någon km, men inte 4 km extra? Försökte få bort tankarna från det och lunkade vidare bland hagar och grusvägar, här var det mer publik så man fick försöka räta på sig lite och en dam öste vatten på mig från sin vattenflaska för hon tyckte jag såg varm ut, mycket snällt :)
Man sprang in i små byar och på en jättefin skogsväg mot Davos, jag vinkade som tack till alla som hejjade längs vägen, det var vackert...men återigen varmt!
Alla vätskestationer hade tak för de som serverade men ingen skugga för löpare, i och för sig bra så att man kommer iväg igen. Vi blev alla nersprutade av vattenslangar längs vägen och jag drack massor vid varje station. Benen gick mest av sig själv men jag njöt faktiskt också under loppet!
Snart kom en 5km skylt och några uppförsbackar som jag fick gå i, återigen in i ett fint skogsparti där det var lättsprunget men så fort det kom en kort brant backe så gick jag. Nu ville jag inte slösa mer energi än nödvändigt.
Vid ca 3 km kunde man se Davos på håll, underbart, snart kom 2 km skylten och det började luta mer nedför samtidigt som man kunde höra speakerns eko!
1 km skylten och nu kantades gatorna av folk som applåderade och hejade, jag kollade bakåt men såg ingen nära så det var faktiskt åt mig de applådera. Ett leende och jag lyckades börja filma strax innan jag kom in på arenan. Från ingenstans kom en kille upp vid min sida och jag gav honom en blick och sa "come on" innan jag drog upp tempot i spurten. Han skrek bakom att han inte orkade och gjorde tummen upp men jag fortsatte i samma tempo. En kurva kvar och sedan var jag i mål!!!
Jag hade klarat europas högst belägna mara och betat av 1840 höjdmeter och -1680 meter nedförslöpning och en sträcka på 42.6km. Tiden visade 5h 38min 21 sek, jag hade tagit mig under 6h vilket jag var skeptisk till från början! Plats 198 av 1156 pers, jag hade tagit 70 placeringar från toppen, nedför är lite mer min grej!
ALDRIG MER var min första tanke när jag korsade mållinjen och böjde mig ner innan det var dags att bli fotograferad.
Det är rätt många känslor som bubblar när man klarar en sådan utmaning. Glädje, adrenalinet pumpar, trötthet, lätthet och det är nära att tårarna börja rinna för att man är så glad och speciellt när det gått bättre än man trott!
Här är videoklippet när jag går imål:
http://www.migros.ch/generation-m/de/gesundheit/finisher-clip/finisher-clip-2013/swissalpine-marathon-2013.html?fcid=fc_3007_2314#fc_3007_2314
Jag hämtade ut min alkoholfria Erdinger öl och satte mig i skuggan, bara njöt av att att vara i mål och såg löpare efter löpare strömma in.
Pratade med en fransman och kom på mig själv säga, "nästa år ska jag nog träna ordentligt och då sikta på under 5 timmar eller springa K78". Märkligt att man bara 10 minuter tidigare har tänkt aldrig mer...min hjärna kanske inte är riktigt som alla andras hehe.
Jag väntade in Robin som sprang K10 på finfina 57 min, det hade varit trångt för honom och en backig bana men han var väldigt pigg efteråt. Grymt jobbat.
Vi fortsatte kvällen med lite middag och sedan låg jag på sängen och var kokhet, försökte dricka och kyla mig med vattenflaskan men det tog ett tag innan jag kom upp på benen igen. Tack vare det missade vi större delen av avskedsfesten men jag trodde faktiskt att den skulle hålla på länge än till 21.30. Vi tog en öl där och lyssnade på en syntspelande tysk sångare som kan ha haft världens bästa inlevelse för alla 20 pers som var kvar på stället.
Vi gick vidare ut i Davos och tog några öl på lite olika ställen, det första vi gick in på var en knökad bar med en DJ som hade förkärlek till 90-talet. Aqua, Vengaboys och Macarena var några av godingarna han spelade upp och dansade själv glatt med juckrörelser i DJ båset. Man fick sig ett gott skratt iaf!
Vid 02 kom vi tillbaka till hotellet, köpte med oss en macka och varsin öl till rummet och sedan somnade jag ganska snabbt.
Loppet var kanon, tävlingen bra arrangerad, mycket pubilk, god stämning, naturen är fantastisk, Swissalpine är jättebra och jag kommer garanterat tillbaka igen, frågan är bara vilken tävling det blir den gången?
Jag fick i mig yoghurt med coco pops, mackor, korv, en potatisbulle, bacon och lite juice samt vatten innan min mage sa stopp. Det kändes bra att ha lite mat i sig eftersom det skulle bli en lång dag. Uppe på rummet fixade jag till allt och därefter gick vi mot tåget. Tidtabellen sa att vi hade bråttom men när vi kom fram så fick vi vänta 10 minuter innan tåget gled in och tog ombord alla löpare.
Robin skulle starta senare så han var kvar i Davos och laddade inför sin tävling, jag satte mig på golvet i cykelvagnen med ett gäng löpare då alla platser var upptagna. Efter ca 20 min hörde folk applådera och tittade ut. K78 löpare sprang/joggade förbi längs rälsen och vinkade och fotade, vi vinkade tillbaka och fotade också.
Tankarna om att det vore en häftig känsla att springa längs med den fina vägen vore kul försvann efter några minuter när jag gick in i min tävlingsbubbla igen. Själva resan tog ca 60 minuter och när vi kom ut från tåget i Bergün gassade solen och klockan var bara kvart i tio.
Jag vandrade upp mot starten, ja det var uppför dit med, när jag hörde applåder och speakern höja rösten, det var ledarna i K78 som hade kommit till Bergün, nu hade de sprungit ca 35km redan och efter Bergün börjar de jobbiga stigningarna, från staden springer K78 och K42 samma sträcka.
Först kom en Nya Zeelandare springandes och efter 30 sekunder kom han, Joooonas Buud "Böd" (enligt speakern)!! Med lätta steg sprang han fick många hejarop, bland annat från mig.
45 minuter till start disponerades med ett snabbt toabesök då jag hade druckit massor hela morgonen. Uppvärmning inklusive löpskolning blev det också fast en kortare variant då jag inte ville vara i solen alltför länge.
Jag satte mig i skuggan och de sista 15 min kändes väldigt långa! Men snart kom den obligatoriska signaturmusiken igång och det blev nedräkning från 10, 9.....5, 4, 3, 2, 1 PANG. Vi var iväg, efter 6 månaders väntan började jag nu trava iväg på en väg i Alperna, en blandad känsla av glädje och oro för värmen och alla höjdmeter.
Redan de första 5 km var lite backiga, de påminde om 5km i Ursvik. Bra uppvärmning helt enkelt och jag hittade en bra rygg att springa efter en bit till. Jag sprang nästan ända fram till 9.4km, det blev lite trippande och en del gång uppför, efter "prologen" på 5km så började stigningen, inte så brant men en seg lång serpentinväg.
Det kändes ändå bra men vid första kontrollen hade temperaturen stigit ytterligare och solen gassade. Jag tog några tvättsvampar och tryckte över huvudet, drack lite vatten och iväg. Så fort jag kunde så sprang jag och blev det för brant körde jag powerwalk, tips jag fått från Miranda och Daniel, TACK :)
Vid 15km så blev vägen till stig och brantare uppför än innan, nu kom "händerpåknä" taktiken in bitvis och jag flåsade som aldrig förr. Det var klart jobbigt eftersom det var lång tid innan man fick "vila" på en platt bit men det värsta var värmen. Jag öste vatten över mig vid vätskestationerna, åt lite banan och drack vatten, buljong och cola.
När man kom upp på högre höjder, start i Bergün på ca 1380möh och högsta punkt ca 2750möh, så blir det lite svalare vilket var väldigt skönt. Även en sval bris kom in och jag blev piggare. När 2h 40min (18.5km) hade gått var jag vid Keschhütte som var första alptoppen att ta sig över. När jag kom upp ropades mitt namn ut ur högtalarna och "Go Sweden". Jag tog några foton och filmade lite under tiden, joggade vidare efter några minuter mot banans högsta punkt Sertigpass
Nu var det första nedförslöpningen sedan 4.5km och det visar sig ju vara lite av min starkare sida. Här var jag på 268 plats men började sakta men säkert passera folk nedför. Jag tackade varje löpare jag fick passera på den smala stenstigen nedåt, minsta snesteg skulle det göra ont, antagligen vara sluttävlat då det var sten överallt och det var lätt att glida. "Your'e brave to run down so fast" skrek en tjej bakom mig och "good work man, keep running". När jag hade kommit ner i svackan mellan topparna så filmade jag lite igen och joggade på framåt. Även här uppe på topparna var det publik som hejade fram alla löpare. "Hopp hopp, super David" var det vanligaste ropen, namnet stod ju på nummerlappen och det gav mycket positiv energi.
Vid en vätskestation fick jag höra att nu var det 200 höjdmeter kvar till Sertigpass, sedan nedför igen. Det var bara att jogga vidare tills branten blev till brantare och brantast då jag gick och gick men jag tog mig allt upp! Jag var högst uppe och hade väl avverkat mer än halva loppet. Nu hade jag "sprungit" ca 23.5km.
 |
| På toppen av Sertigpass, banans högsta punkt, 23.5km |
Sagt och gjort sprang jag förbi henne nedför, önskade henne lycka till i fortsättningen och trampade på nedför.
 |
| Vackra vyer men även hala snöpassager på väg ned från Sertigpass |
Nu började det kännas riktigt tungt och när någon sa "nu är det 15km kvar" så blev jag mer trött. Jag hade hört av en kollega som startade i 11.30 gruppen att de skulle lagt på någon km, men inte 4 km extra? Försökte få bort tankarna från det och lunkade vidare bland hagar och grusvägar, här var det mer publik så man fick försöka räta på sig lite och en dam öste vatten på mig från sin vattenflaska för hon tyckte jag såg varm ut, mycket snällt :)
Man sprang in i små byar och på en jättefin skogsväg mot Davos, jag vinkade som tack till alla som hejjade längs vägen, det var vackert...men återigen varmt!
Alla vätskestationer hade tak för de som serverade men ingen skugga för löpare, i och för sig bra så att man kommer iväg igen. Vi blev alla nersprutade av vattenslangar längs vägen och jag drack massor vid varje station. Benen gick mest av sig själv men jag njöt faktiskt också under loppet!
Snart kom en 5km skylt och några uppförsbackar som jag fick gå i, återigen in i ett fint skogsparti där det var lättsprunget men så fort det kom en kort brant backe så gick jag. Nu ville jag inte slösa mer energi än nödvändigt.
Vid ca 3 km kunde man se Davos på håll, underbart, snart kom 2 km skylten och det började luta mer nedför samtidigt som man kunde höra speakerns eko!1 km skylten och nu kantades gatorna av folk som applåderade och hejade, jag kollade bakåt men såg ingen nära så det var faktiskt åt mig de applådera. Ett leende och jag lyckades börja filma strax innan jag kom in på arenan. Från ingenstans kom en kille upp vid min sida och jag gav honom en blick och sa "come on" innan jag drog upp tempot i spurten. Han skrek bakom att han inte orkade och gjorde tummen upp men jag fortsatte i samma tempo. En kurva kvar och sedan var jag i mål!!!
Jag hade klarat europas högst belägna mara och betat av 1840 höjdmeter och -1680 meter nedförslöpning och en sträcka på 42.6km. Tiden visade 5h 38min 21 sek, jag hade tagit mig under 6h vilket jag var skeptisk till från början! Plats 198 av 1156 pers, jag hade tagit 70 placeringar från toppen, nedför är lite mer min grej!
ALDRIG MER var min första tanke när jag korsade mållinjen och böjde mig ner innan det var dags att bli fotograferad.
Det är rätt många känslor som bubblar när man klarar en sådan utmaning. Glädje, adrenalinet pumpar, trötthet, lätthet och det är nära att tårarna börja rinna för att man är så glad och speciellt när det gått bättre än man trott!
Här är videoklippet när jag går imål:
http://www.migros.ch/generation-m/de/gesundheit/finisher-clip/finisher-clip-2013/swissalpine-marathon-2013.html?fcid=fc_3007_2314#fc_3007_2314
Jag hämtade ut min alkoholfria Erdinger öl och satte mig i skuggan, bara njöt av att att vara i mål och såg löpare efter löpare strömma in.
Pratade med en fransman och kom på mig själv säga, "nästa år ska jag nog träna ordentligt och då sikta på under 5 timmar eller springa K78". Märkligt att man bara 10 minuter tidigare har tänkt aldrig mer...min hjärna kanske inte är riktigt som alla andras hehe.
Jag väntade in Robin som sprang K10 på finfina 57 min, det hade varit trångt för honom och en backig bana men han var väldigt pigg efteråt. Grymt jobbat.
Vi fortsatte kvällen med lite middag och sedan låg jag på sängen och var kokhet, försökte dricka och kyla mig med vattenflaskan men det tog ett tag innan jag kom upp på benen igen. Tack vare det missade vi större delen av avskedsfesten men jag trodde faktiskt att den skulle hålla på länge än till 21.30. Vi tog en öl där och lyssnade på en syntspelande tysk sångare som kan ha haft världens bästa inlevelse för alla 20 pers som var kvar på stället.
Vi gick vidare ut i Davos och tog några öl på lite olika ställen, det första vi gick in på var en knökad bar med en DJ som hade förkärlek till 90-talet. Aqua, Vengaboys och Macarena var några av godingarna han spelade upp och dansade själv glatt med juckrörelser i DJ båset. Man fick sig ett gott skratt iaf!
Vid 02 kom vi tillbaka till hotellet, köpte med oss en macka och varsin öl till rummet och sedan somnade jag ganska snabbt.
Loppet var kanon, tävlingen bra arrangerad, mycket pubilk, god stämning, naturen är fantastisk, Swissalpine är jättebra och jag kommer garanterat tillbaka igen, frågan är bara vilken tävling det blir den gången?
 |
| Banprofilen för K42 |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)