Efter att det känts bra i benen efter torsdagens kortare pass inne på stadion i tänkt milfart så fortsatte känslan under helgen. Hälsenorna gjorde inte lika ont och jag kände att det här kan ju faktiskt gå trots uppehåll och andra saker som gjort att jag haft uppehåll i löpningen.
Jag hade bestämt med en klubbkamrat att vi skulle sparra varandra för att klara SUB40! Det var målet och den stora drömmen för dagen. Det var ju trots allt det här jag skrivit som mål för året...sedan att jag prickade min formtopp redan i början av sommaren var ju rätt så oväntat.
Uppvärmningen gick OK, inte riktigt samma flyt som jag ville ha egentligen men jag blev varm i kläderna. Träffade massa vänner som jag pratade med och önskade lycka till.
Vi gick in i startfållan direkt när eliteliten hade dragit iväg, vi skulle starta 12.10 i tävlingsklass 2. Starten gick och det var trångt, folk sprang och genade in framför så att man fick passa sig och jag är kanske för snäll men backar hellre än att knuffa till folk. Jag tänker mer på att jag själv inte ska trampa snett...om de ramlar när de knör sig fram spelar inte mig någon roll, de får skylla sig själva.
Det var så trångt att vi fick sakta ned första km och hade bara 4.04 min/km. Min plan var att ligga mellan 3.50-3.55.
Sedan öppnade det upp sig lite och jag fick väl för mig att försöka ta igen lite, andra kilometern gick inte heller den i förväntat tempo men under 4 min i alla fall men det blev mycket trög löpning på gräset vid sidan om för att komma runt. Att folk aldrig lär sig att ligga till höger när det tunnar ut med folk.
Kilometrarna kändes väl rätt ok, lite ansträngande att sicksacka och behöva bromsa, accelerera, bromsa.
Vid 5km passerades på 20.17, redan då kände jag att nu är det kört, jag får sikta på att försöka nå mitt pers. Jag började sacka efter min sparringkamrat men släppte honom inte ur sikte. Jag gnetade på och nu kändes det bara tungt, jag började tänka för mycket!
Efter uppförsbacken stod min egna hejarklack bestående av min fru och en tjejkompis vars sambo också sprang. Jag fick lite nytändning och tänkte att snart så ser jag 8km, då ska jag lägga i extra växeln och bara kuta allt vad jag har!
8an kom och visst fick jag extra tryck, varför hade jag inte lagt på det innan? Nu så passerade jag alla som sprungit om mig senaste kilometern och lämnade några bakom mig som försökte ta rygg när jag gjorde min fartökning.
Jag såg mina två klubbkamrater som jag tidigare haft sällskap med och nu närmade jag mig...som mest tror jag att den närmaste var ca 20-25 sekunder framför mig. Nu kom 9km skylten och då var det bara att bita i, nu gick det i 3.52min/km fart och det kändes bra trots att det var tungt...men hur skulle jag orka spurta nu?
Jag blev nog passerad av en eller två personer fram tills 9.7 km från 8 km men passerade desto fler. Nu var det dags för den långa spurten som jag inledde redan 200m innan man svänger in mot idrottsplatsen. Jag såg en annan klubbkamrat som jag passerade och skrek "kom igen nu, kör nu" och han tog nog rygg på mig för han slog mig med 1m på upploppet. Men han måste stått framför mig i starten eftersom jag var 1 sekund snabbare i resultatlistan :)
Det var flera vassa spurtare som jag fick vika mig för, iaf en 3-4 stycken. Jag brukar annars kunna trycka på lite extra men vid det här laget visste jag att jag var LÅNGT ifrån SUB40 och skulle inte ens klara mitt pers.
Tiden blev 40.52 och alltså 13 sekunder långsammare än mitt pers från i somras! Banrekord med 1.04min i alla fall och min näst snabbaste tid på 10km. Alltid något...men jag är inte alls nöjd, jag kunde gjort loppet bättre!
Men jag har ju ändrats som löpare faktiskt, som min kompis sa till mig efteråt "Förra året sprang du på 41.56 och var skitnöjd, nu förbättrar du dig med 1.04min och är inte alls nöjd...varför?"
Som min andra kompis sa dagen efter...som man kanske skulle replikerat med efter att jag sa att ja, jag får väl kanske vara lite nöjd som alla säger... "Nej, du siktade ju faktiskt på SUB 40!"
HELT rätt! Han är nog den enda som tyckte att jag inte skulle vara nöjd, de flesta säger ju att det var jättebra och du måste vara jättenöjd som nästan slog rekord...NÄSTAN!
Nu siktar jag mot nästa helg - Amsterdam halvmara...då SKA jag springa hem ett pers!!! :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar