Hittills så har jag aldrig brutit ett lopp, inte ens när jag skadade mig ordentligt i foten efter 5km på Gbg-varvet (21km) 2012 vilket resulterade att jag inte kunde springa på hela sommaren, men det blev ju ett pers...Ibland så är det inte alltid bäst att vara hård mot sig själv utan att låta kroppen bestämma, men var går gränsen?
"Usch, tungt idag, nu har jag ju bara börjat...hur ska långpasset gå? Kommer jag få ont? Kommer benen ha tryck i sig? Kommer jag hitta den lätta känslan?"
Dessa frågor poppar upp i huvudet när jag börjar jogga iväg på långpass ibland men jag blandar dessa med flera goda tankar också.
De första km är alltid värst om man inte har en bra dag, man känner lite småkänningar, tänker att just där gör det ont, kanske ska springa lite kortare endå. Men när man väl betat av första 4-6 km så börjar kroppen ge med sig "Okda, spring på ett tag till då". Den tyngre känslan omvandlas till mer njutning och automatiskt blir löpsteget lättare på något sätt.
Känslan att flyga fram på ett långpass är otroligt, inte för att jag på något sätt tillhör någon snabb elit som flyger förbi alla i ett löpspår, nej nej, men känslan kan finnas där i alla fall. Jag tror flera har känt den någon gång!
Detsamma gäller mentala dippen, ALLA har känt den någon gång. För mig uppkommer den värsta dippen vid halva loppet, nästan oavsett sträcka. Tankar som snurrar i huvudet..."Ska jag fejka en skada och att jag inte kunde slutföra? Andra bryter, varför inte jag? Nu har jag ju faktiskt sprungit långt, varför ska jag fortsätta? Jag vill bara in i värmen, jag kan ju springa en annan dag?" Samtidigt som det är fruktansvärda negativa tankar så är det samtidigt de som får mig att fortsätta. "Vadå bryta?"
Ett motto från lumpen som alltid finns kvar hos mig: "Så länge du kan prata kan du springa" och visst stämmer det bra, inte kan jag springa när jag har tagit i så mycket så att jag ligger på marken och är helt svimfärdig, inte heller kan jag prata!
Det cirkulerar även positiva tankar, jag tvingar fram dessa om de inte redan finns "Det känns bra! Du är stark! Du vet att du kan! Du har ju sprungit längre förut! Kom igen nu!" Det kan låta löjligt men dessa tankar hjälper mig att slappna av och putta bort de negativa tankarna. Ett annat sätt för mig är att räkna matte, problemlösning eller försöka hitta den mentala tystnaden.
Den mentala tystnaden för mig är när jag egentligen inte tänker utan bara springer, jag ser säkert ut som en grottmänniska som älgar fram men det är ett lugn som inte går att beskriva utan man bara vet när man är där och då stämmer allt...
5km är kanske inte så långt för mig som springer en del men ett mål för andra som inte springer alls. Att springa, eller att försöka springa så snabbt man kan på 5km är inte trevligt alls. Tankarna som kommer om man exempelvis springer på bana och märker att ena varvet gått för långsamt och man måste springa ikapp några sekunder på något av dessa 12,5 varven (400m bana) är inte rolig. Man känner hur mjölksyran kommer på slutet, kanske börjar få tunnelseende och man vill bara få ett slut på detta lidande...det är jobbigt just för att det inte är så långt, man måste ju pressa sig för att få en bra tid och snart är man klar...snart kan jag bara lägga mig ner...
Tanken när jag gått imål är usch, hatar 5000m, varför? 4 minuter går...Nästa gång ska jag springa 10 000m istället!
Att cykla i 12 dagar skulle bli en bra utmaning, 3 länder, 3 huvudstäder. Sthlm-Oslo-Köpenhamn-Sthlm. Det gick men vissa bitar var extrem utmaning eftersom jag några dagar var sjuk med feber, då tvivlade jag rejält på om jag kunde fortsätta cykla ännu mer, felkörningar och mycket tunga backar. Att cykla själv och komma på sig själv prata och sjunga för full hals mitt ute i ingenstans känns lite konstigt i efterhand men vilken upplevelse på alla sätt.
En ren hatkärlek till resan blev det, smärtan de första dagarna innan man vande sig att sitta på en cykel i 8-10h isträck varje dag. Träningsverken som man fick cykla bort, hagel, regn, mycket trafik och jätteblåst samt abstinensen när man kom hem att inte få cykla mer, märkligt!
Många mentala hinder men bara en tanke fanns, jag ska klara det!
Till de lite mer annorlunda tävlingar jag deltagit i så har jag även deltagit i Hammarby Alpin Marathon, en i mina ögon rolig tävling som är utmanande på alla sätt. En varvbana där man ska springa 22 varv + en extra stigning upp för Hammarbybacken i Stockholm. Här är det annorlunda eftersom två sekunder efter startskottet är man på väg uppför backen för första gången och redan då är det jobbigt. Blicken ned i backen och fortsätt..."efter uppförsbacke kommer nedförsbacke"
Vid varv 9 trampar jag snett, foten står i 90 gradit läge å det går en oskön ilning i hela benet. Typiskt tänker jag och haltar framåt, det gör ju enormt ont men vi får se hur det känns när jag kommer till backen...uppför backen och tack vare att den är så jobbig glömmer jag för en stund bort att jag har ont...det påminns när jag börjar springa utför. Den riktiga dippen kommer vid varv 12, jag vill bara sluta, gå hem, skylla på den numer lite svullna foten, jag är ju nöjd, nu har jag sprungit mer än dubbelt så långt mot vad jag någonsin gjort i den här backen. Men medan jag tänker rör sig benen framåt, jag kan ju inte stanna bara för att jag tänker negativt? Om någon skulle frågat vad jag tyckte om löpning då så hade de inte fått ett trevligt svar tillbaka!
Benen värker och det är bara 5 varv kvar...det börjar göra ont ordentligt, inte bara i foten utan i hela benen...snart trummat på i 4h och jag känner att de negativa tankarna kommer igen. Numera handlar det om att det gör ont, jag måste stanna och vila, vid nästa varv förtjänar jag en paus, bara 2 minuter, sakta ned lite kanske, FORTSÄTT!!! Äntligen i mål...ALDRIG MER...mindre än en månad senare var jag anmäld till Swiss Alpine K42!
30 grader och strålande sol, inte så mycket vind...sitter på golvet i tåget mot starten i Bergün och tittar ut, helt plötsligt börjar folk applodera och jag tittar ut, där är de löparna som springer K78, ultradistansen på Swiss Alpine, det ser varmt ut! Jag ryser i kroppen för den där känslan vill jag också känna, ett tåg fullt med folk apploderar när man springer, häfitgt!
Efter 9km måste jag börja gå, nu går det uppför, det blir smalare stig och svårare att ta sig förbi / bli passerad av andra löpare. Efter ca 3 h når jag toppen, 2000 höjdmeter har plockats och nu är det utför, jag har stannat vid alla vätskedepåstopp och öst vatten över mig, jag är helt slut av värmen men fortsätter, gillar inte uppför alls så varför gör jag det här? Jag vet hur långt det är kvar men frågar vid depåstoppen bara för att få det bekräftat.
Koncentrationen är total när jag på stela men förvånansvärt lätta ben tar mig nedför, jag springer om löpare efter löpare, får ropa i god tid så de hinner flytta sig på den steniga smala stigen. När det blir planare och helt plötsligt kommer en uppförsbacke kommer massa negativa tankar, jag måste gå, jag orkar inte, värmen är för mycket, hur långt kan det vara kvar...
De sista kilometrarna blir en slags stelbent spurt men jag drar ifrån och förbi löpare och får jubel av publiken...hur orkar man spurta efter en alpmara? Jag vill dit igen, jag vill springa K78...
Snö och lite kyla ute men jag kör kortbyxor, min tunna Under Armor tröja och T-shirt ovanpå. Jag är som vanligt nästan den enda med den "sommarklädseln". De första 27km gick bra med sällskap och skratt, sen sedan ökade jag farten och stack iväg själv.
40km hade gått och jag tog min planerade paus, bytte tröja och strumpor, åt lite mer och sedan iväg igen. Det började kännas i benen men nu var det ju bara hälften kvar! Bara hemvägen kvar som jag brukar tänka...men det började bli stelt och mjuk löpning blev till hård löpning.
Varv 5 av 8 klart, jag klämde i mig mos och köttbullar för nu började jag få energibrist, nu vill jag sluta, vila och bara sköta tävlingen istället...iväg igen, varv 6 avklarat och där står sambon med familj och hejar, helt oväntat och jättekul! Pratar och får veta att vinnaren av 50 miles är på väg in så jag väntar på honom för att dela ut pris, jag är ju trots allt arrangör!
Efter en oförtjänt paus tuggar jag vidare och varv 7 rullar på och sista varvet finns chansen att springa lite snabbare så jag försöker, det känns bra och jag hamnar i mitt mentala vakum...det känns som det går snabbt men i själva verket går det långsamt, väldigt långsamt. Men när man sprungit i nästan 9h så kan nog det mesta kännas snabbt.
Under loppet har jag fått flertalet dippar där jag bara vill bryta ihop och lägga av. Fejka en skada för ingen ser ju om jag vrickar foten i skogen? Skylla på en gammal skada? Bara säga att jag inte orkar? Det gör ju så ont efter 50km, är det bra? Ska jag springa med någon som springer lite långsammare för att få ta det lite lugnare framåt? Hur känner jag om det är en skada eller bara gör ont? Äh, kan andra så kan jag, kör på!
Skönt att komma i mål och ha det gjort - ALDRIG MER! men givetvis sa jag redan någon timme efter att jag ska springa nästa år igen...fast snabbare, upp till bevis 12 april!
Innan dess kommer nästa mentala utmaning. 6h löpning så långt man kan på en 1200m bana. Jag vet inte alls hur det kommer gå men jag har ett högt mål. Jag siktar på 65km! Här kommer jag nog få leka med negativa tankar många gånger, men jag ska klara det!
Jag har haft turen att träffa många stora ultralöpare som ger mig en enorm inspiration att lyckas på ultralopp. Det finns inget härligare än att se dessa personer springa och se dem efter 6-24h eller längre tids löpning bara skratta och tycka livet är härligt.
"Nä det gick lite trögt efter 20h men sen kom kroppen igång igen"
Adrenalin, endorfiner, glädjen att klara av en tävling, en utmaning, att bestiga ett berg, att cykla långt, att göra sådant som andra tycker är omöjligt, konstigt eller bara idiotiskt kan ge mig den mentala viljan att bara fortsätta.
Jag tar bara ett steg i taget, i min takt, sakta men säkert, men jag kommer fram till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar