Hur tänker jag egentligen?

Jag gillar mentala utmaningar, men varför? Hur kan man gilla att plåga sig själv på det sättet när det kommer till löpning och en och annan cykeltur, då blir det ju inte bara mentalt utan även fysiskt utmanande efter några timmar. Att bara komma så långt att det gör ont, räcker det inte då?

Hittills så har jag aldrig brutit ett lopp, inte ens när jag skadade mig ordentligt i foten efter 5km på Gbg-varvet (21km) 2012 vilket resulterade att jag inte kunde springa på hela sommaren, men det blev ju ett pers...Ibland så är det inte alltid bäst att vara hård mot sig själv utan att låta kroppen bestämma, men var går gränsen?

För mig handlar nog det om att veta att det är jag som har kontrollen över mig själv, jag bestämmer när jag inte orkar längre, jag som vet vad jag måste övervinna och bara mig själv som jag måste bevisa för att jag orkar!

"Usch, tungt idag, nu har jag ju bara börjat...hur ska långpasset gå? Kommer jag få ont? Kommer benen ha tryck i sig? Kommer jag hitta den lätta känslan?"
Dessa frågor poppar upp i huvudet när jag  börjar jogga iväg på långpass ibland men jag blandar dessa med flera goda tankar också.

De första km är alltid värst om man inte har en bra dag, man känner lite småkänningar, tänker att just där gör det ont, kanske ska springa lite kortare endå. Men när man väl betat av första 4-6 km så börjar kroppen ge med sig "Okda, spring på ett tag till då". Den tyngre känslan omvandlas till mer njutning och automatiskt blir löpsteget lättare på något sätt.
Känslan att flyga fram på ett långpass är otroligt, inte för att jag på något sätt tillhör någon snabb elit som flyger förbi alla i ett löpspår, nej nej, men känslan kan finnas där i alla fall. Jag tror flera har känt den någon gång!

Detsamma gäller mentala dippen, ALLA har känt den någon gång. För mig uppkommer den värsta dippen vid halva loppet, nästan oavsett sträcka. Tankar som snurrar i huvudet..."Ska jag fejka en skada och att jag inte kunde slutföra? Andra bryter, varför inte jag? Nu har jag ju faktiskt sprungit långt, varför ska jag fortsätta? Jag vill bara in i värmen, jag kan ju springa en annan dag?" Samtidigt som det är fruktansvärda negativa tankar så är det samtidigt de som får mig att fortsätta. "Vadå bryta?"

Ett motto från lumpen som alltid finns kvar hos mig: "Så länge du kan prata kan du springa" och visst stämmer det bra, inte kan jag springa när jag har tagit i så mycket så att jag ligger på marken och är helt svimfärdig, inte heller kan jag prata!

Det cirkulerar även positiva tankar, jag tvingar fram dessa om de inte redan finns "Det känns bra! Du är stark! Du vet att du kan! Du har ju sprungit längre förut! Kom igen nu!"  Det kan låta löjligt men dessa tankar hjälper mig att slappna av och putta bort de negativa tankarna. Ett annat sätt för mig är att räkna matte, problemlösning eller försöka hitta den mentala tystnaden.
Den mentala tystnaden för mig är när jag egentligen inte tänker utan bara springer, jag ser säkert ut som en grottmänniska som älgar fram men det är ett lugn som inte går att beskriva utan man bara vet när man är där och då stämmer allt...

5km är kanske inte så långt för mig som springer en del men ett mål för andra som inte springer alls. Att springa, eller att försöka springa så snabbt man kan på 5km är inte trevligt alls. Tankarna som kommer om man exempelvis springer på bana och märker att ena varvet gått för långsamt och man måste springa ikapp några sekunder på något av dessa 12,5 varven (400m bana) är inte rolig. Man känner hur mjölksyran kommer på slutet, kanske börjar få tunnelseende och man vill bara få ett slut på detta lidande...det är jobbigt just för att det inte är så långt, man måste ju pressa sig för att få en bra tid och snart är man klar...snart kan jag bara lägga mig ner...
Tanken när jag gått imål är usch, hatar 5000m, varför? 4 minuter går...Nästa gång ska jag springa 10 000m istället!

Att cykla i 12 dagar skulle bli en bra utmaning, 3 länder, 3 huvudstäder. Sthlm-Oslo-Köpenhamn-Sthlm. Det gick men vissa bitar var extrem utmaning eftersom jag några dagar var sjuk med feber, då tvivlade jag rejält på om jag kunde fortsätta cykla ännu mer, felkörningar och mycket tunga backar. Att cykla själv och komma på sig själv prata och sjunga för full hals mitt ute i ingenstans känns lite konstigt i efterhand men vilken upplevelse på alla sätt.
En ren hatkärlek till resan blev det, smärtan de första dagarna innan man vande sig att sitta på en cykel i 8-10h isträck varje dag. Träningsverken som man fick cykla bort, hagel, regn, mycket trafik och jätteblåst samt abstinensen när man kom hem att inte få cykla mer, märkligt!

Många mentala hinder men bara en tanke fanns, jag ska klara det!

Till de lite mer annorlunda tävlingar jag deltagit i så har jag även deltagit i Hammarby Alpin Marathon, en i mina ögon rolig tävling som är utmanande på alla sätt. En varvbana där man ska springa 22 varv + en extra stigning upp för Hammarbybacken i Stockholm. Här är det annorlunda eftersom två sekunder efter startskottet är man på väg uppför backen för första gången och redan då är det jobbigt. Blicken ned i backen och fortsätt..."efter uppförsbacke kommer nedförsbacke"
Vid varv 9 trampar jag snett, foten står i 90 gradit läge å det går en oskön ilning i hela benet. Typiskt tänker jag och haltar framåt, det gör ju enormt ont men vi får se hur det känns när jag kommer till backen...uppför backen och tack vare att den är så jobbig glömmer jag för en stund bort att jag har ont...det påminns när jag börjar springa utför. Den riktiga dippen kommer vid varv 12, jag vill bara sluta, gå hem, skylla på den numer lite svullna foten, jag är ju nöjd, nu har jag sprungit mer än dubbelt så långt mot vad jag någonsin gjort i den här backen. Men medan jag tänker rör sig benen framåt, jag kan ju inte stanna bara för att jag tänker negativt? Om någon skulle frågat vad jag tyckte om löpning då så hade de inte fått ett trevligt svar tillbaka!
Benen värker och det är bara 5 varv kvar...det börjar göra ont ordentligt, inte bara i foten utan i hela benen...snart trummat på i 4h och jag känner att de negativa tankarna kommer igen. Numera handlar det om att det gör ont, jag måste stanna och vila, vid nästa varv förtjänar jag en paus, bara 2 minuter, sakta ned lite kanske, FORTSÄTT!!!  Äntligen i mål...ALDRIG MER...mindre än en månad senare var jag anmäld till Swiss Alpine K42!

30 grader och strålande sol, inte så mycket vind...sitter på golvet i tåget mot starten i Bergün och tittar ut, helt plötsligt börjar folk applodera och jag tittar ut, där är de löparna som springer K78, ultradistansen på Swiss Alpine, det ser varmt ut! Jag ryser i kroppen för den där känslan vill jag också känna, ett tåg fullt med folk apploderar när man springer, häfitgt!
Efter 9km måste jag börja gå, nu går det uppför, det blir smalare stig och svårare att ta sig förbi / bli passerad av andra löpare. Efter ca 3 h når jag toppen, 2000 höjdmeter har plockats och nu är det utför, jag har stannat vid alla vätskedepåstopp och öst vatten över mig, jag är helt slut av värmen men fortsätter, gillar inte uppför alls så varför gör jag det här? Jag vet hur långt det är kvar men frågar vid depåstoppen bara för att få det bekräftat.
Koncentrationen är total när jag på stela men förvånansvärt lätta ben tar mig nedför, jag springer om löpare efter löpare, får ropa i god tid så de hinner flytta sig på den steniga smala stigen. När det blir planare och helt plötsligt kommer en uppförsbacke kommer massa negativa tankar, jag måste gå, jag orkar inte, värmen är för mycket, hur långt kan det vara kvar...

De sista kilometrarna blir en slags stelbent spurt men jag drar ifrån och förbi löpare och får jubel av publiken...hur orkar man spurta efter en alpmara? Jag vill dit igen, jag vill springa K78...

Snö och lite kyla ute men jag kör kortbyxor, min tunna Under Armor tröja och T-shirt ovanpå. Jag är som vanligt nästan den enda med den "sommarklädseln". De första 27km gick bra med sällskap och skratt, sen sedan ökade jag farten och stack iväg själv.
40km hade gått och jag tog min planerade paus, bytte tröja och strumpor, åt lite mer och sedan iväg igen. Det började kännas i benen men nu var det ju bara hälften kvar! Bara hemvägen kvar som jag brukar tänka...men det började bli stelt och mjuk löpning blev till hård löpning.
Varv 5 av 8 klart, jag klämde i mig mos och köttbullar för nu började jag få energibrist, nu vill jag sluta, vila och bara sköta tävlingen istället...iväg igen, varv 6 avklarat och där står sambon med familj och hejar, helt oväntat och jättekul! Pratar och får veta att vinnaren av 50 miles är på väg in så jag väntar på honom för att dela ut pris, jag är ju trots allt arrangör!
Efter en oförtjänt paus tuggar jag vidare och varv 7 rullar på och sista varvet finns chansen att springa lite snabbare så jag försöker, det känns bra och jag hamnar i mitt mentala vakum...det känns som det går snabbt men i själva verket går det långsamt, väldigt långsamt. Men när man sprungit i nästan 9h så kan nog det mesta kännas snabbt.
Under loppet har jag fått flertalet dippar där jag bara vill bryta ihop och lägga av. Fejka en skada för ingen ser ju om jag vrickar foten i skogen? Skylla på en gammal skada? Bara säga att jag inte orkar? Det gör ju så ont efter 50km, är det bra? Ska jag springa med någon som springer lite långsammare för att få ta det lite lugnare framåt? Hur känner jag om det är en skada eller bara gör ont? Äh, kan andra så kan jag, kör på!


Skönt att komma i mål och ha det gjort - ALDRIG MER! men givetvis sa jag redan någon timme efter att jag ska springa nästa år igen...fast snabbare, upp till bevis 12 april!

Innan dess kommer nästa mentala utmaning. 6h löpning så långt man kan på en 1200m bana. Jag vet inte alls hur det kommer gå men jag har ett högt mål. Jag siktar på 65km! Här kommer jag nog få leka med negativa tankar många gånger, men jag ska klara det!

Jag har haft turen att träffa många stora ultralöpare som ger mig en enorm inspiration att lyckas på ultralopp. Det finns inget härligare än att se dessa personer springa och se dem efter 6-24h eller längre tids löpning bara skratta och tycka livet är härligt.
"Nä det gick lite trögt efter 20h men sen kom kroppen igång igen"

Adrenalin, endorfiner, glädjen att klara av en tävling, en utmaning, att bestiga ett berg, att cykla långt, att göra sådant som andra tycker är omöjligt, konstigt eller bara idiotiskt kan ge mig den mentala viljan att bara fortsätta.

Jag tar bara ett steg i taget, i min takt, sakta men säkert, men jag kommer fram till slut!

Stockholms Stadion halvmara

Jag såg tävlingen för ca en vecka sedan, det var ju Reima som arrangerade denna tävling för första gången. Har man varit med på en tävling/samarbetat med Reima förut så vet man att det blir bra! Så det var givet att anmäla sig, men jag var inte redo...rättelse...mina hälsenor var inte redo för ett marathon så det fick bli en halvmara. Banan var uppmätt till 1500m vilket innebar att jag skulle springa 14 varv på en bana som inte var så platt och dessutom lite slirig av hårdpackad snö. Det är rätt bra test då Skövde 6 timmars är 1200m och där har jag förhoppning om att nöta många fler varv!

Vädret såg ut att bli någon minusgrad och lite nyfallen snö, trevligt tänker jag eftersom jag inte har något emot lite kyla och nysnö men det blev som sagt slirigt efter några varv när snön blev hårt packad och jag körde utan dobbskor.

Jag vårdade mina hälsenor med Iprengel två dagar innan och det blev faktiskt bättre, samma morgon som tävlingen så hade jag i stort sett ingen smärta i ena hälsenan och ytterst lite i andra, det var månader sedan det var så bra!

Hade inget direkt något mål för dagen, bara springa och ha roligt, jag måste få in långpass till mitt ultramål i vår och dessutom ville jag se hur ont jag skulle få i hälsenorna efteråt, bara för att se var i läkningsprocessen jag är.

Kortbrallor, tunn jacka och tunn underställströja samt vantar gör susen! Märkligt att ingen annan körde så :)

Starten gick och alla joggade iväg, jag låg i början på en 4de plats och om jag hade satt något minimål så var det att hamna bland top 10, tiden var inte så viktig men runt 1h 45min vore ju trevligt.
Allt kändes bra och när man mötte löparna så vinkade man till de man kände...varv efter varv så det blev väldigt många hejarop och vinkningar. Något som jag tycker höjer stämningen på ett positivt sätt. Efter några varv kom några löpare om mig och jag brukar alltid ge en positiv kommentar till de som passerar om det är ett mindre lopp som detta.

Det kändes bra men vid varv 10 så började benen bli lite sega, lite känning i någon nerv och jag fick inte riktigt trycket men tog mig framåt. "Bra David, nu är det bara 4 varv kvar", sa en medlöpare. Jag hade fått för mig att det var 5 varv, så då var det bara att planera in det sista vätskestoppet. Vet inte varför men jag hade bara druckit två muggar sportdryck, första efter 5 varv och andra efter varv 8. Passade därför på att en på varv 10 och 12 också.
Jag gjorde en fin vurpa precis innan varvningen på varv 12, kändes rätt klantigt eftersom det var där alla stod och kollade, pinsamt. Upp igen och svepa i sig lite dryck, ut och springa de två sista varven.

När jag kom in vid sista varvet så frågade en trevlig löpare som låg strax framför om vi skulle köra sista varvet ihop, visst sa jag och försökte hänga på...det var lite motigt och tappade lite men tog igen det i sista nedförsbacken och vi kom in på delad 8:de plats. Tiden blev 1h 44min 03sek, klart godkänd årsdebut trots löpvila i ca 3 veckor innan tävlingen om man inte räknar med kortare två strandlöpningar i Oman.

På söndagen vaknade jag och hade världens träningsverk i benen men hälsenorna är faktiskt inte så illa som jag trodde att det skulle bli. Det komiska var att 10.30 på söndagen började korpensäsongen i innebandy och jag kunde knappt gå!
På stela och haltande ben åkte jag till Liljeholmshallen och den första matchen vann vi på WO, tyvärr måste jag säga för det är ju mycket roligare att spela. Andra matchen fick vi inte till något jättebra flyt och hade otur så det blev förlust.
Jag lyckades göra några rusher men jag kände mig stelopererad i benen, tror nästan aldrig att jag har sprungit så lite på en match. Idag är det bättre men trappor är alltid en plåga, så att försöka se oberörd ut när man går upp/ner för trappor i tunnelbanan mm. är inte lätt, men man vill ju inte visa att man (jag) har ont :)

Ska försöka ta mig till gymmet idag och bränna lite kalorier, kanske försöka cykla lite för att mjuka upp benen och köra lite armar samt bål.

Jag hoppas att jag snart kan komma tillbaka till löpträningen i klubben så att jag inte kommer för mycket efter träningsschemat, siktar på torsdag!

Då fortsätter vi...

med ytterligare en månads ont...det är märkligt att det aldrig går över. Visst jag sköter mig inte helt med vila och inte springa men i alla fall. Lite bättre tycker jag det borde bli. Nu sedan mitten av december har jag inte sprungit så mycket, bara två gånger på stranden i Oman. Inget här hemma, även om det lockar och jag känner att jag vill/borde!

Men jag ska hålla ut tills lördag i alla fall, sedan blir det ett halvmarapass. En slinga kring Stockholm Stadion på 1500m ska nötas 14 ggr. Det kommer nog bli roligt tror eftersom flera namn på startlistan är bekanta, men gör det för ont i hälsenan får jag väl sluta springa och heja på dem istället.

Andra planer inför närmaste tiden är att söka Haglöfs Äventyr, ska bara skriva ihop ett CV och söka, så får man se ifall man blir uttagen för tester. Mer om det sen!

En provlöpning av TEC-banan är planerad till 25 januari klockan 10.00, alltså start vid Ensta Krog då! Vi ses där :)

//David

Hälsenor

De kan vara riktigt irreterande, speciellt efter 3 månader av besvär...men jag kör på, saktar ner och kör aktiv vila för att bli bättre snart.

I jul kommer det bli mer löpvila också så då hoppas jag på mirakelkurering i öknen :)

Bore Cup Del 1 i Björklinge.
10km 44.16min.
Det var faktiskt på Premiärmilen 2012 som jag sprang långsammare än 44min på tävling. Galet att man går tillbaka men jag har ju faktiskt en anledning!

Mot friska senor och snabbare tider :D

Tisdagsintervall - uppvärmning inför Amsterdam

Hej hopp!

Har väl smält lite söndagens Hässelbylopp och siktar som sagt på en bra tid på halvmaran! Lite efterklokt kan jag säga att Hässelby var ett jättebra snabbt träningspass på 10km. :)

Idag så var det intervaller på Stadion:
Uppjogg 3km, intervall 9 x 1000m
4.25 x2, 4.20 x2, 4.15 x2, 4.10 x2 och 3.42 x1

Från Stockholm Stadion i somras när vi i FK Studenterna ordnar Långlöparnas kväll (10 000m)!

Eftersom vi körde på bana så avslutade jag med en finfin 200m för att se hur snabbt jag kunde springa efter 9km intervaller. Det blev 32 sek...bara 13 sekunder efter världsrekordet... Siffran 13 förföljer mig, det var ju med 13 sekunder jag missade pers på Hässelbyloppet!

Efter det blev det 1km nedjogg.

Min sista intervall som gick i 3.42min/km fart kändes oförskämt bra faktiskt, såklart jobbig för den var snabb men ändå inte plågsamt jobbig utan jag kunde slappna av i både andning och löpsteget.

Vi snackade massa tider och upplägget inför söndagens halvmara...frågan är hur man ska göra. På väg till tunnelbanan tänkte jag "Ska jag öppna som vanligt och försöka gå ut hårt...och sedan...fortsätta hårt och se var det slutar."

Jag är ingen vidare taktiker men det känns ändå som det är bära eller brista...det värsta som kan hända är att jag missar pers med 13 sekunder igen hehe

Drömmål - SUB 90min, Nöjd - SUB 95min, Icke nöjd - Allt över!

Imorgonbitti ska det simmas! Så nu är det dags att sova, ska ju åka om 6h 30min! :O

Godnatt!

Hässelbyloppet - Inte sub40 :/

Efter att det känts bra i benen efter torsdagens kortare pass inne på stadion i tänkt milfart så fortsatte känslan under helgen. Hälsenorna gjorde inte lika ont och jag kände att det här kan ju faktiskt gå trots uppehåll och andra saker som gjort att jag haft uppehåll i löpningen.

Jag hade bestämt med en klubbkamrat att vi skulle sparra varandra för att klara SUB40! Det var målet och den stora drömmen för dagen. Det var ju trots allt det här jag skrivit som mål för året...sedan att jag prickade min formtopp redan i början av sommaren var ju rätt så oväntat.

Uppvärmningen gick OK, inte riktigt samma flyt som jag ville ha egentligen men jag blev varm i kläderna. Träffade massa vänner som jag pratade med och önskade lycka till.

Vi gick in i startfållan direkt när eliteliten hade dragit iväg, vi skulle starta 12.10 i tävlingsklass 2. Starten gick och det var trångt, folk sprang och genade in framför så att man fick passa sig och jag är kanske för snäll men backar hellre än att knuffa till folk. Jag tänker mer på att jag själv inte ska trampa snett...om de ramlar när de knör sig fram spelar inte mig någon roll, de får skylla sig själva.
Det var så trångt att vi fick sakta ned första km och hade bara 4.04 min/km. Min plan var att ligga mellan 3.50-3.55.

Sedan öppnade det upp sig lite och jag fick väl för mig att försöka ta igen lite, andra kilometern gick inte heller den i förväntat tempo men under 4 min i alla fall men det blev mycket trög löpning på gräset vid sidan om för att komma runt. Att folk aldrig lär sig att ligga till höger när det tunnar ut med folk.

Kilometrarna kändes väl rätt ok, lite ansträngande att sicksacka och behöva bromsa, accelerera, bromsa.
Vid 5km passerades på 20.17, redan då kände jag att nu är det kört, jag får sikta på att försöka nå mitt pers. Jag började sacka efter min sparringkamrat men släppte honom inte ur sikte. Jag gnetade på och nu kändes det bara tungt, jag började tänka för mycket!

Efter uppförsbacken stod min egna hejarklack bestående av min fru och en tjejkompis vars sambo också sprang. Jag fick lite nytändning och tänkte att snart så ser jag 8km, då ska jag lägga i extra växeln och bara kuta allt vad jag har!

8an kom och visst fick jag extra tryck, varför hade jag inte lagt på det innan? Nu så passerade jag alla som sprungit om mig senaste kilometern och lämnade några bakom mig som försökte ta rygg när jag gjorde min fartökning.

Jag såg mina två klubbkamrater som jag tidigare haft sällskap med och nu närmade jag mig...som mest tror jag att den närmaste var ca 20-25 sekunder framför mig. Nu kom 9km skylten och då var det bara att bita i, nu gick det i 3.52min/km fart och det kändes bra trots att det var tungt...men hur skulle jag orka spurta nu?

Jag blev nog passerad av en eller två personer fram tills 9.7 km  från 8 km men passerade desto fler. Nu var det dags för den långa spurten som jag inledde redan 200m innan man svänger in mot idrottsplatsen. Jag såg en annan klubbkamrat som jag passerade och skrek "kom igen nu, kör nu" och han tog nog rygg på mig för han slog mig med 1m på upploppet. Men han måste stått framför mig i starten eftersom jag var 1 sekund snabbare i resultatlistan :)

Det var flera vassa spurtare som jag fick vika mig för, iaf en 3-4 stycken. Jag brukar annars kunna trycka på lite extra men vid det här laget visste jag att jag var LÅNGT ifrån SUB40 och skulle inte ens klara mitt pers.

Tiden blev 40.52 och alltså 13 sekunder långsammare än mitt pers från i somras! Banrekord med 1.04min i alla fall och min näst snabbaste tid på 10km. Alltid något...men jag är inte alls nöjd, jag kunde gjort loppet bättre!

Men jag har ju ändrats som löpare faktiskt, som min kompis sa till mig efteråt "Förra året sprang du på 41.56 och var skitnöjd, nu förbättrar du dig med 1.04min och är inte alls nöjd...varför?"

Som min andra kompis sa dagen efter...som man kanske skulle replikerat med efter att jag sa att ja, jag får väl kanske vara lite nöjd som alla säger... "Nej, du siktade ju faktiskt på SUB 40!"

HELT rätt! Han är nog den enda som tyckte att jag inte skulle vara nöjd, de flesta säger ju att det var jättebra och du måste vara jättenöjd som nästan slog rekord...NÄSTAN!

Nu siktar jag mot nästa helg - Amsterdam halvmara...då SKA jag springa hem ett pers!!! :))

Torsdagsmys

Sista träningen innan Hässelbyloppet eller man kan säga sista kvalitetsträningen i alla fall. Vi körde uppjogg till Stadion och joggade runt två varv, fortsatte med löpskolning och dynamisk stretch innan vi skulle köra några korta intervaller i tänkt tävlingsfart.

Jag och tre till bildade en "under 4min/km" grupp och gav oss iväg! När man springer på bana kan man inte förlita sig på GPS:en eftersom den inte riktigt är med i kurvtagningarna utan man får kolla tiden och hur många varv man springer.

Intervallen var: 6 minuter - 3 minuter - 2 minuter. Vi höll i snitt 3.56min/km och vi höll jämna varvtider starx under 96 sekunder.

ÄNTLIGEN kändes det bra och farten var "behaglig", nu ska jag bara hålla det så i 38 minuter till på söndag. Lite ont på nedjoggen i hälsenan som senare svullnade upp lite på kvällen.

Idag vila och imorgon luuuugn jogg med någon rusch bara för att få upp pulsen och tävlingsnerverna!

Jag har 2 mål:
1. Komma under 40 min
2. Slå mitt pers, 40.39
Når jag inte mina mål 1 & 2 så kan jag inte direkt skylla på något mer än att jag tränat sämre och har lite problem med hälsenan...men har jag inte ont eller mår illa när jag kommer imål...då slutar jag springa! Jag ska ge ALLT!