Tromsø Skyrace - ett episkt lopp som varade i 9h 18min!

Här är min tävlingsberättelse från Tromsø Skyrace, mitt första Skyrace!


En tävling arrangerad av två världsmästare i skyrunning, Emelie Forsberg & Kilian Jornet, en lätt utmaning? Glöm det!
Den mest utmanande tävling jag varit på hittills, inte sträckan, inte tiden men just höjdmetrarna, det blev ett antal under detta lopp! Trots att jag knappt kan gå normalt nu efteråt fick jag mersmak och längtar redan till nästa år!
Till nästa gång ska jag träna mer backe (3-5 ggr i Hammarbybacken räcker inte), träna mer, ca 1,5 månad ordentlig löpning innan denna tävling efter lång skada gav mig inte toppformen, mer finns att hämta. Ska hitta tillbaka till förra årets form helt enkelt så kan jag ställa upp igen!

Soligt här uppe iaf.

Dag 1 
Resan började lite stressigt då jag kom till Arlanda Expres och inte hade fått min sms biljett, gubben som stod framme vid luckan svamlade runt och verkade inte bry sig om att kön växte. När jag väl är framme fixas biljett men får då höra att det är förseningar pga tidigare signalfel. Till Arlanda kom jag till slut och hade ca 30 min på mig, checkade in bagaget och slängde iväg det på "self bagage drop" nu till nästa stressmoment - 100m kö till säkerhetskontrollen! Det skulle aldrig fungera så jag lyckades charma mig förbi kön fram till kontrollen, nu något svettigare stod jag och trampade medan folk plockade upp sina saker, glömde att ta ur saker ur fickorna, hade vatten kvar osv. Inget pip så jag joggade mot min gate och med 15 min kvar så var jag framme, nu ännu mer svettig, det här var en bra pulshöjare och start på dagen! Planet lyfte 08.35 och väl framme i Tromsø var jag 12.20 efter mellanlandning i Oslo. 
Jag mötte Björn från Team Nordic Trail (TNT) vid flygplatsen och vi tog en Shuttlebus till hotellet där vi skulle bo. Efter incheckningen så mötte vi Jenny som också springer med TNT och vi började planera dagen lite.
Vädret var runt 12-14 grader och mulet med några droppar regn vilket jag ändå tycker är rätt behagligt. Vi gick runt i stan och sedan mot nummerlappsutlämningen där det senare under em också skulle vara tävlingsinfo. 
Efter en kort väntan kom Kilian Jornet och en vän till honom och låste upp så att vi kunde hämta nummerlappar. Det är inte varje dag man står öga mot öga med en världsmästare :)

När vi kollat vad som fanns i påsen vi fick så valde vi att ta en promenad innan infon så vi började gå mot linbanan som skulle ta oss upp till starten dagen efter...trodde vi!
När vi kom fram efter 20 min så sa linbanevärden att den inte startade förrän 10.00 och starten var 08.00.
Vi gick tillbaka och kom lagom till informationen och mycket riktigt, vi skulle gå upp till starten som låg på 400m höjd. Som Killian sa, "en kortare promenad på 10-15min"...kanske om man är världsbäst på bergslöpning? Informationen om banan var att det var brant, halt, mycket teknisk, man måste hålla sig till markeringarna för annars kan man villa bort sig rejält, mycket teknisk igen, man måste vara försiktig vid bergskammen, beräknad vinnartid ca 6h. Det låter väl inte omöjligt att genomföra?

Emelie & Kilian informerar

Jag var lite nojjig över att gå den biten innan start men det var bara att se fram emot en härlig uppvärmning. På kvällen blev det en pasta på pastafabriken samt mina obligatoriska 2 öl, denna gång från Mack, världens nordligaste bryggeri som ligger i Tromsø. Sedan var det bara att krypa till sängs och sova sött...tills måsarna väckte mig 04.00.

Min utrustning, redo för tävling!

Dag 2
05.30 var det dags att gå upp, Björn gick ned och hämtade de frukostpaket vi skulle få vilket bestod av två frallor var. Som tur va hade vi köpt lite youhgurt och banan kvällen innan. 
Sista justeringar på väskan som ska på ryggen, sista nedpackning av överdragskläder och jag var redo! Eftersom jag vet att jag är varm tog jag en annan tröja att gå uppför till starten i så att jag kunde starta helt torr.

Drop bag området...

Jenny tar täten mot starten, det där huset ni ser på toppen!

Efter en 10min taxi och 220NOK så var vi framme vid foten av linbanan, några var där och några hade redan börjat gå upp. Jag kände så att allt satt bra, såg till att jag fått med mig min extraenergi bestående av Ahlgrens bilar och en Snickers till senare under loppet.

Björn gör sig redo

Stämningen när man kom upp till fjällstugan gick nästan att ta på, en blandning av förväntan, nervositet, glädje och lättnad över att vara där. Sista genomgången innan start och alla kollade sina vattenflaskor, att väskorna satt bra och knöt om skor.

Start/mål, det är inte toppen på första berget ni ser, det är en höjd innan toppen som ligger i molnet bakom!

Starten gick och 120 glada, jublande dårar gav sig iväg mot flera timmars nötande i berg, lättroade?

Det var svagt uppför direkt och man hittade sitt tempo, joggade på och jag hade som mål att ta mig till första toppen efter 2 timmar (cut off vid 3h). Innan sista stigningen till första toppen (Tromsdalstinden 1238möh) var första depån, jag drack vatten, åt lite energi och en halv banan innan jag fortsatte uppåt.

Depå 1, vatten och gelgodis för mig innan vi fortsatte upp bakom depån

Vägen dit var blandad och svår att beskriva men helt klart mer teknisk än jag sprungit tidigare...och brantare! Dimman tätnade och som minst såg jag knappt löparen 10-15m framför. Efter 1h 58 minuter nådde jag toppen och fick ett armband. "Du ska springa långa? Ta höger och se upp för det är brant och jättehalt".

Jag på väg upp mot Tromsdalstinden

Jotack det var brant och halt på sina ställen, vi var några som påbörjade nedstigningen samtidigt och efter ett tag hade vi tappart bort snitslarna men efter lite letande hittade vi dem och fortsatte nedåt. Det blev riktigt vackert när man kom ut ur molnen och jag kunde bara njuta.

Vackert vattenfall passerades i botten av Tromsdalstinden

Nu var det en bit till nästa depå vilken också var den näst sista. Dit tog det längre tid än vad jag hade hoppats på. Dels pga att jag inte ville ta i för mycket och ville spara krafter samt för att jag började få lite krampkänning i ena vaden av nedförslöpet. Jag tog en salttablett och en gel samt vatten och efter några minuter var känningen borta och jag nötte vidare.
Efter en dels nötande kom jag till en forsövergång där man klättrade på en stock över, kände mig inte så smidig men det gick bra och fotografen fotade gärnet, tyvärr har jag inte sett någon bild därifrån...kanske inte såg så het ut just då haha

Ja...var är snitseln? Rakt in i skogen!

Framme vid depån (70möh) fyllde jag mina vattenflaskor då det inte fanns något mer vatten förrän man kom tillbaka ned igen från berg nummer två, Hamperokken 1404möh. Tiden hade tickat på och jag hade knappt 4.5 timmar på mig innan cut off tiden (8h). Jag åt rätt mycket på den stationen, kände att jag som vanligt hade varit dålig på energiintaget och började bli lite seg i benen.
Jag såg ett bekant ansikte komma och det var Björn som kom från skogen, vi började stigningen upp genom skogen i samlad tropp med en tredje svensk tjej men hon och Björn drog snart ifrån mig. Som sagt var väl inte energin på topp men jag segade mig i och höll avståndet till en annan löpare framför mig.

Jag på väg upp, de på väg ned. (ej vinnaren) 

Precis innan trädgränsen så möter man ledaren som sedan skulle vinna och Killian som öser på för fullt, ett rasande tempo har de nedför, helt sjukt hur de klarar av den farten i sådan brant som det var just där.

Imponerad och förundrad fortsätter jag mina steg mot toppen, pratar lite med folk och nöter på...tiden går och jag börjar inse att den där cut off tiden ligger risigt till. Vid bergskammens början, stod det några damer och hejade och skrev ned de nummer som passerade. Nu kunde man se toppen...långt långt borta. Jag packade stavarna i ryggsäcken för jag behövde mina händer för visst stöd eftersom det var mycket tekniskt, här blev det gå/klättra/balansera.

Lång bergskam att "springa" över, där borta skymtar Hamperokken.

En bit in mötte jag Björn som valde att vända om, tankarna snurrade i mitt huvud men jag valde att fortsätta. Jag insåg mer och mer att jag inte skulle klara tiden så jag bytte fokus, mitt mål var nu att nå toppen på Hamperokken och få det andra armandet för att sedan fortsätta ned till vägen och inte få fortsätta. Jag tog det lugnt och struntade i tiden, pratade och hejade fram alla som jag mötte och hoppades att de skulle hinna tillbaka och komma i mål.

Repklättring innan sista branten innan man kom till toppen av Hamperokken

På toppen av Hamperokken

Efter lite repklättring och en sista brant kom jag upp och stannade för att prata med funktionärerna en stund. Tiden dit upp minns jag inte exakt men tror nästan att det tog 3 timmar från vägen. Men jag var glad och pigg och vilken utsikt!

Lite molnigt men fantastiskt!

De sista 50m hade de stängt av pga att det kommit is på berget så det var för stor risk för halka. Jag hade nu sällskap med en holländare och vi gick tillbaka och joggade där det gick medan vi pratade och utbytte löparhistorier. Vi mötte några andra som hade samma mål som oss, bara ta sig till andra toppen för att sedan gå ned igen. Undra hur många gånger vi använde orden "this is a sick race!" Jag väntade in holländaren i slutet för vi hade haft sällskap så länge så då skulle vi även avsluta tillsammans. Vi joggade fram och de prickade av oss, jag ville fortsätta, kände mig pigg, var taggad men pga mörker så behövde de dessa cut off tider.
Vi fick vänta i 45 min till nästa löpare kom ned innan vi åkte tillbaka och fick skjuts upp av linbanan, nu var det skönt att slippa gå upp de där 400 extra höjdmetrarna.
Väl framme mötte jag Björn och Jenny, åt en renburgare och pratade lite kort med Emelie om loppet, tackade så mycket för en rolig tävling och visst att jag inte klarade tiden på sista stationen men vilket lopp, sjukt kul!
Visst blir man avundsjuk när man ser andra grymma löpare komma imål när man själv blivit ditkörd men jag är nöjd och glad iaf!

Två armband = två toppar nådda.

Såhär några dagar efter...

Jag har gått igenom loppet i huvudet och det är väl saker man kan förbättra men det är några saker jag tänkt på speciellt och vill lyfta!

Det gör ont efteråt, man kommer inte undan, att gå nedför en trappa är olidligt. Trots det kommer mina stackars framsida lår kommer att få uppleva det igen, det lovar jag!

Jag är supernöjd och det här var en extrem tävling och jag njöt, hade roligt och träffade nya löpare från hela världen.

Kroppen var ändå pigg under hela loppet och inga känningar av gamla skador varken under eller efter loppet.

Jag kände glädje genom hela loppet för att få vara i sådan otroligt fin och härlig natur, terrängen var underbar även om den var mycket tekniskt = sjukt svår bana!

Det mest fantastiska förutom det ovan var såklart stämningen och människorna, människorna bakom tävlingen, deltagarna, funktionärerna och alla som peppar via facebook, sms osv.


Vi ses nästa år igen Tromsø, jag vill ha revansch!