Det stora målet i höst var att springa snabbare på Lidingöloppet, det gjorde jag. Min största utmaning i höst skulle bli SUM (Sörmlands Ultra Marathon) som gick av stapeln i lördags 8/10. Här kommer en summering om hur min första ultratävling var:
Dagen började med en uppladdningsfrukost om 2 äggmackor, youghurt och flingor samt vatten. Klockan slog 9.30 precis innan jag gick ut ur dörren. Tvärbanan skulle inte gå förän om 4minuter så jag bestämde mig för att ta mig till fots från Luma till Björkhagen.
Det blev ca 1km gång innan tiden började rinna iväg så jag joggade resterande ca 1.5km vilket fick bli min uppvärmning. När jag kom fram till starten tryckte jag i mig en halv banan och pratade lite med Jonas som är den andra tävlingsledaren i TEC 2012.
Klara, färdiga, gå! Klockan slog 10.00 och ca 160 löpare pinnade iväg på gräsmattan vid Björkhagen. Det var nytt deltagarrekord och en positiv stämning fanns bland alla. Det som är så härligt vid starter är att höra alla klapprande fötter mot marken. Det var mycket folk som stod och hejade vid starten vilket alltid gör det lite extra roligt, det ger en extra boost.
Min plan var att hålla 6min/km tempo så att jag skulle komma i mål på ca 5h. Redan vid 5km så hade jag öppnat för hårt, klockan slog 24.53min och jag blev väldigt förvånad för det kändes inte som om jag hade startat för snabbt.
Det var väldigt halt och efter ca 5km vrickade jag foten men fortsatte och smärtan dog ut efter några minuter. Efter en stundtals svårlöpt, hal terräng av rötter och stenar så var det dags för en vurpa, jag gled "surfade" på en rot av misstag och då försvann benen under mig, slog knät i en rot så det gjorde rejält ont.
Här visar det sig att Ultralöpare har stort hjärta, en mycket snäll löpare som var före mig vände och kom tillbaka för att se hur det hade gått, hjälpte mig upp och såg till att jag kunde stå och börja gå innan jag tackade och han började springa vidare.
Min tanke blev: eftersom jag kunde stå, gå så kan man ju säkert springa så jag började jogga igen och smärtan försvann efter ett tag.
10km passerades utan fler vurpor, sedan 15km och jag kände mig pigg i kroppen, snart var det dags för vätska vid Alby frilufsgård (17km). Då hade jag varit ute i nästan 85min, jag låg alltså en bit före mitt förväntade tempo. Det skulle snart straffa sig.
Efter vätskepausen så försvann löpare efter löpare ut i skogen och likaså jag, det blev lite blandat med svårsprunget och skön skogsstig där träspångar var de stora bovarna. Kunde jag så sprang jag hellre brevid än att halka på dessa. Efter några km i skogen så kom asfaltsväg och grusväg, det skulle vara så i ca 14km. Här kom min svaga punkt märkte jag, tempot gick ned och jag böjrade känna i benen att det här skulle bli jobbigt.
Mellan 19km - 25km var det mest psykiskt jobbigt för mig eftersom tempot gått ned och jag inte ens hade sprungit hälften och "redan" började bli trött, . Men med med lite positiva tankar och pepp från löpare som passerade mig så kämpade jag på.
30km passerades och tiden visade 2h 53min, jag tänkte snabbt, här var det slut för två veckor sedan vid Lidingöloppet men nu kör vi på, mindre än hälften kvar och bara 4km tills nästa vätskekotroll och asfalten slutar.
Efter intag av sportdryck, vatten och saltgurka gick jag upp för backen som var direkt efter kontrollen men sedan började jag ta fart ut mot terrängen igen. Nu kändes det bra, kroppen hade fått liv igen och nu började jag ta igen lite av den tid jag tappat på asfalts/grus löpningen.
Vid Tyresta by (34km) så började jag känna mig hemma efter som jag är uppvuxen i Haninge och nära Tyresta, jag trodde att det skulle bli lite jobbigt då man är så nära föräldrarnas hus och bara skulle kunna gå dit och lägga sig i ett varmt bad. Men den tanken kom aldrig upp utan jag sprang ikapp och bredvid en annan löpare in i skogen efter vi passerat en del glada hejande människor. Vi pratade lite och sedan verkade han få ny energi och försvann efter ett tag utom synhåll.
40km passerades och snart var det dags för näst sista vätskan innan mål. När jag kom dit drack jag lite Cola och åt en bit choklad, här tror jag att jag stannade lite för länge och hann bli stel trots att jag bara stod still i ca 2 minuter. När jag skulle springa vidare började benen kännas tunga igen och jag började tappa i tempot. 42 195m passerades på 4h 25min och nu var det bara ca 8km kvar. Det kändes trots allt bra och jag tog mig nu fram i det tempo som jag hade som mål, ca 6min/km. Över bron som gick över pendeltågsspåren, nu var det nära sista vätskan och målet. Bara 3km kvar men denna sträcka visste jag var väldigt backig och skulle avslutas med en brant backe. Jag plöjde mig fram och tänkte på att snart så får jag min belöning i form av godis, medalj, tröja och framförallt min sambo som stod och hejade vid mållinjen!
Uppför den branta backen fick jag jättemycket krampkänning i ena låret så halvt hoppandes ner för backen och sedan lite plan löpning innan slutspurten....själva snabbspurten uteblev men jag lufsade glad in i mål med stela, stapplande ben. Jag hade gjort det, sprungit min första ultratävling på 50km! tiden visade 5h 21min och en finfin 102 plats!
Jag var mycket nöjd och glad trots att jag inte tog min måltid, det här var ett riktigt bra lopp, roligt, bra arrangerat och lärorikt för mig själv så vi ses igen nästa år!
Trots att benen var helt slut så var jag pigg i resten av kroppen och inte alls anfådd. I mål så mötte jag glada löpare som jag småpratade lite med innan det var dags att bege sig hem och duscha.
Igår så var jag rejält stel när jag gick upp och ned för trappor men i det hade nog varit värre om jag bara hade legat still på lördagen efter tävlingen. Vi åkte nämligen direkt till barnkalas och sedan en inflyttningsfest i stan för att komma hem helt slut vid 23.30.
Idag så kunde jag till och med gå snabbt ned för trapporna till tunnelbanan och i raskt tempo från stationen till jobbet. Så himla skönt att benen återhämtar sig snabbt och att jag inte har ont i knät efter vurpan. :)
Tack för allt alla arrangörer och funktionärer, tack för bra stöd och pepp från alla åskådare, löpare samt min sambo!!!
