 |
| Utsikten från fjällanläggningen |
Jag och pappa hade packat allt utom vatten och varmvatten så jag kunde ligga kvar i sängen till strax efter 06. Frukosten serverades inne på resturangen från 06.30 och det var lika bra att vara tidig eftersom vi inte visste exakt hur lång tid vi behövde för dagen.
Vi fick tipset att hyra stegjärn ifall det skulle vara blankis uppe på toppen, det hade varit tråkigt att inte komma upp de sista metrarna bara för att det var isigt.
Första stegen mot toppen:
Vi begav oss ut på stigen ungefär 07.30, just då kom solen fram då och då men oroande moln låg framåt dit vi skulle. Efter en stund kom vi fram till en bäck och gick över en träbro, sedan kom en järnbro där det låg en meditationsplats och stigen blev till en bred grusväg. När vi väl tog fram kartan så såg vi att vi hade svängt av vänster istället för höger, tycker väl att de borde ha någon skylt som visar vägen mot västra leden i början men icke, sådant borde man vetat om tydligen :)
 |
| Bäcken vid träbron |
 |
| Teknisk terräng var det |
 |
| Jag i ett moln, Houdini på! |
Till slut så kom vi på rätt stig och såg andra som gick längre fram, vi måste ha haft bra tryck i benen för vi kom snart ikapp och gick förbi några grupper med folk i varierande åldrar. Det var väldigt stenigt och tekniskt terräng fram till en fors som vi skulle ta oss över. Där var det sten "stig" för hela slanten, man fick se till att ha tungan rätt i mun och vid forsarna hitta bra passager så att vatten inte kom in i kängorna.
Nu var vi vid första stora stigningen och det var verkligen balansgång på stenar och små rullstenar, uppåt så är det ok men jag hade i tankarna att det kommer bli mycket jobbigare nedför. När vi kommit halvägs upp så är det en liten platå där vi hämtade andan och åt lite kexchoklad. Sista biten upp till första toppen nu då! Det tog en bra stund men här var det lite bättre "stig" upp, bitvis i alla fall. Fin utsikt och solen lyste på andra toppar, men inte dit vi skulle.
Första toppen och vidare mot toppstugan:
När vi nästan var uppe så ser vi att folk har byggt rösen för att markera att de varit där. Stora små och blandad design på dem, givetvis så byggde vi också våran så att det finns ett minne från oss med!
På andra sidan dalen så såg man inte ända upp men i alla fall sista vägen upp mot Kebnekaises topp som försvann i ett moln.
Nedför gick det bra och vi tog en vattenpaus innan vi tog sikte mot toppstugan. Det tog lite tid för nu började man bli trött i benen, vi gick växelvis med några medelålders män och när vi närmade oss började vi möta folk som verkade glada och nöjda.
 |
| Vårt lilla röse under min vänsterhand! |
 |
| På toppen ner mot platån |
Tyvärr var det ju molnigt fortfarande så vi såg inte så långt ner men fick höra att på ena sidan är det ett 1000m stup och på andra sidan 600m rakt ner. Man såg bara som ett svart hål svagt genom molnet, lite skön men läskig känsla ändå att stå där uppe och veta att ett felsteg eller hård vindpust kan vara avgörande för ett ofrivilligt fritt fall.
Men nu var vi där så de tankarna försvann snabbare än de kom!
 |
| Står på toppen några decimeter från stupet till höger |
Vi bad en kille ta några kort på oss så vi har nu förverkligat ögonblicket då vi var så högt vi kan komma i Sverige! (DESSA BILDER KOMMER SNART, de finns i pappas kamera)
Efter några minuter på toppen var det dags att halka sig ned mot platån igen och jag bestämde mig för att åka ner på mina skor, riktigt smart om jag får säga det själv för det gick snabbt och var riktigt roligt. Jag tog lite kort runtom och på den gruppen som hade gått växelvis med oss upp mot toppen. Sedan var det dags att gå tillbaka till toppstugan för lite lunch.
Jag hade inte förväntat mig att nedför skulle vara lätt, snarare tvärtom. Jag visste att det skulle bli jobbigt för lår och knän, men först så satte vi oss vid toppstugan och åt/drack lite blåbärssoppa, minestronesoppa, mackor och kexchoklad.
När vi kom till det röset vi hade byggt tyckte pappa att det såg klent ut så vi byggde på det lite så att det blev högre och förevigade med kort.
Sekunden efter det så började det komma små droppar från himlen men som tur var så var det bara små droppar som skulle komma att falla under tiden vi gick tillbaka.
 |
| Vacker utsikt, bortaför vänstra kullen är fjällanläggningen |
Det tog väl drygt 45 minuter från vår pausplats tills vi åter kom in på området. En skön känsla av att komma fram och veta att en varm dusch väntade samt vila!
Totalt så hade denna vandring tagit 10h 45 min inklusive raster och vår felnavigering i början. När vi kom in och lämnade tillbaka stegjärnet så sa hon att vi måste ha gått på bra och hon verkade nästan lite förvånad att vi kom tillbaka såpas "snabbt". Innan vi gick sa hon att det brukar ta mellan 10-14 timmar beroende på kondition och de flesta brukade vara ute längre än oss i alla fall.
 |
| Fjällanläggning i sikte |
En dusch och ett ombyte senare så var man nästan som en ny människa om man bortser från benen. Det var lätt stapplande ner till restaurangen när vi skulle äta middag. Det mysigaste med anläggnignen var att inga skor var tillåtna inne så alla gick runt i strumpor och myskläder när de åt! Vi firade med ännu en trerättersmiddag bestående av Gazpacho till förrätt, röding med potatispuré och sedan en choklad panacotta.
Som jag sa innan så är maten riktigt bra här och man blev riktigt mätt på de portioner man fick, det egenbakade brödet hjälpte till också.
Efter middagen var vi trötta men beslutsamma om att packa i ordning ryggsäckarna för morgondagens vandring tillbaka till Nikkaluokta. Tack vare att vårt flyg gick 12.45 så gick inga båtar i tid så vi skulle bli tvugna att gå redan vid 06.00.
Bra jobbat!!!:) Synd att även ni fick dimma på toppen :( Men men... det är en härlig känsla att Vara där!!! Tillbaks nästa år för min del!:) Måste upp på toppen och nu ta västra leden!:)
SvaraRadera