Mot Nikkaluokta och sen hem - dag 3

Klockan går 1h efter, riktig tid 05.49!

Jag trodde att jag skulle sova bra natten efter att vara helt slut i benen men inte! När man vrider och vänder sig så känns det i benen vilket gjorde att jag vaknade några gånger, men när jag väl sov så var det himlans skönt.
Upp vid 05.30 för att klä på sig och packa ned det allra sista, eftersom inte något var öppet så gjorde vi egen frukost med mackor och lite blåbärssoppa. Vi var faktiskt inte de enda som var vakna utan ett gäng skolungdomar gjorde sig redo också, men vi hade lite mer bråttom. Benen var riktigt stela och jag kände att det skulle bli lite jobbigt att gå ca 2 mil till.
Men vi började sakta men säkert att gå mot båtbryggan som var första vätskestationen för oss. Det småregnade lite men i övrigt var det skönt och svalt vandrarväder. Framförallt så blåste det inte mycket alls under hela resan, det hade ju gjort att det känts mycket mer rått.

När vi kom fram till båtbryggan så hade vi hållt ett bra tempo även denna dag vilket förvånade mig lite, jag trodde att benen skulle säga ifrån mer men det kanske var tack vare att vi gick som det inte kändes så stelt.

Nästa anhalt var återigen Lapdonals, denna gång hade de inte ens öppnat när vi kom dit så det blev lite vätskepaus och en kexchoklad. Först nu så såg vi att folk började att röra på sig och komma ut ur sina tält. Precis när vi skulle gå de sista 5.5km så fick vi vårt första möte, två finnar som såg rätt morgontrötta ut.

De sista kilometrarna var bara nedräkning, nu var stigen inte lika stenig och man kände att benen kändes lite tyngre för varje steg.

Snart framme...bara några steg kvar...sen blir det av med ryggsäcken och byta blöta kläder mot torra!
Det var med glada steg vi gick genom porten där det stod Nikkaluokta och såg cafeterian men framförallt bilen!
Jag hade inga ombytesskor men nya strumpor och som jag sa, torra kläder gjorde susen. Att få sätta sig i en bil och åka 100m till caféet var himla härligt, där blev det en kaffe, bulle och en Cola.

Vi hade gått snabbare tillbaka än till anläggningen, 4h prick vilket var lite förvånande!

Efter en stunds fika så var vi tvugna att köra mot Kiruna flygplats bara för att veta att flygplanet var 45minuter försenat :) Men när det väl gått gick det snabbt och lätt hem, jag firade med en minipåse chips på flyget. Fördelen med att ha vandrat är att man är lite skitig så ingen vill kramas på tunnelbanan direkt.

Nu så här några dagar i efterhand så njuter jag av tanken att ha bestigit Sveriges högsta berg, benen börjar återgå till det normala och detsamma gäller vardagen med jobb och träning.

Nu måste det snart bli dags att planera nästa äventyr...jag undrar vad jag ska hitta på? :)